Tar bussen in till stan, sitter tålmodigt i ett väntrum, en timme går plötsligt fort och så bjuder jag min storebror på middag ute fastän jag har lite pengar, sen spenderar jag resten av helgen hos Sara och så blir vi lite onyktra och jag börjar undra vad skillnaden på att vara romantisk och att vara patetisk är och en vän säger "när snön har kommit är det dags för sommarcrushen att dö" men jag tänker ändå vänta till årets slut (romantisk eller patetisk, jag vet inte) och jag går och lägger mig med rödvin som far igenom kroppen. Sen vaknar jag för att telefonen plingar till och ett "jag saknar dig jättemycket", så kanske finns det hopp om att vi två kan få tillbaka kontakten igen, för trots allt, hen är något av det bästa jag har haft.
Eftermiddagen kommer och jag sätter mig på bussen hem och imorgon är det vardag igen och Annika Norlin sjunger på engelska "working nine to five, you ache from your inside". Karusellen fortsätter att gå.