2018 hände och vi är, om någon nu missat det, inne i april månad. Fattar noll. Vet knappt vad jag har gjort det här året, men mycket har det varit. Det har varit allt från att ha påbörjat metod-kursen och nu även examensarbetskursen, det har varit vinkvällar, ölkvällar på andra lång, allt har varit bara skit och allt har också varit helt okej ibland till och med lite bra. Jag har tappat bort plånbok och pass och mig själv, jag har fått samtalet "du måste åka hem nu, han klarar sig kanske inte den här gången" och jag svarar "jag bokar flyg direkt, jag kommer ikväll" och så gråter jag på planet till Stockholm och sen på planet till Östersund. Kryper ner hos mamma på söndagnatt, gråter i hennes famn och säger "nej jag klarar fan i helvete inte av det här, jag dör om han dör". Så ringer telefonen och läget är stabilt igen (tack gud!!!) och vi åker och hälsar på pappa på onsdagen och det är min finaste eftermiddag på väldigt länge och jag bär med mig den eftermiddagen hur det än blir.
Livet fortsätter. Jag är tillbaka i Göteborg jag pluggar och strävar mot något som jag inte ens vill ha (för jag vill ju inte bli klar???) och jag går i demonstrationståg på kvinnodagen och vi dricker öl och klockan blir mycket med tanke på att jag har skola dagen därpå så jag åker hem och får sovsällskap och han säger "här har jag varit förut", och jo det har du ju. Upplever vårvinter i Jämtland och vill stanna för alltid. Påbörjar C-uppsatsskrivandet och där är jag nu. Därav detta konstiga blogginlägg. Prokrastinerar. Vem vet vart denna uppsats bär hän.
Och mitt i allt ska jag oroa mig för pappa söka sommarjobb söka masterkurser kanske hyra ut min lägenhet i sommar och hinna njuta av livet. Livet är ju en balansgång men det har gått bra förr så det ska fanimej gå bra nu också.
Sommaren i Göteborg; du har då allt och du har mig som jag har dig. Mitt hjärtas stad. Varsågod för kliché och romantiserande men sån är jag ju. Hejs.
Firade Beirons födelsedag! 
