Jag har påbörjat det här inlägget otagligt många gånger. Det finns så mycket att säga, att skriva. För nu är dom här och gnager inuti mig igen, den här längtan, och rädslan. Längtan om något annat än samma gamla människor, än samma gamla vägar att trampa på, än samma gamla rutiner. Rädslan om att börja bli för bekväm här, rädslan om att fastna, även om jag vet att mina ambitioner och mål är betydligt större än så. Jag vill ju se hela världen.
Jag fyller tjugotvå om två månader och jag vet inte riktigt hur jag hamnade här. Hade det blivit som jag trott så hade jag haft en kandidatexamen i bakfickan nu. Är så obeskrivligt glad att så inte är fallet. Vadfanskajagmeddentilländå. Istället har jag ett par tusen på sparkontot aka resekontot, och fem resor i minnet. Och allt jag vill är att ha mer. Sikås är för litet, Sverige är för tråkigt.
Ack detta klassiska virrvarr om framtiden en söndagkväll.