Är konstant trött men är ändå helt okej med tillvaron. När jag svarade "helt okej" på en fråga jag fick av någon för ett par dagar sa hen "vadå helt okej?" men det är liksom det bästa svar jag kan ge, för då är det inte dåligt men inte heller bra och precis så är det ju. Jobbar, pluggar på distans, ramlar över ny musik, dansar dansar dansar så fort jag får chansen, somnar och precis innan tänker jag "jag överlevde den här dagen, också" och inser att det är rätt fint ändå. Längtar bort som alltid, vill härifrån, ibland tillbaka till Umeå men inte för studierna utan för allt annat; gå ut och brinna upp i natten och skylla allt på fyllehuvuden, göra precis vad jag vill för ingen bryr sig där, träffa mina Umeå-vänner. Fast egentligen vill jag ju inte tillbaka dit. Beslutet att flytta hem är bland det bästa jag har gjort för nu är jag inte bunden till något jag bara gick in halvhjärtat för. Nu kan jag göra precis vad jag vill och den känslan tillsammans med att inte veta vad som händer, är dom bästa känslorna jag vet om just nu.
↧